Stanford Prison Experiment var ett socialpsykologiskt experiment som gjordes 1971 vid Stanford University. En grupp helt vanliga, manliga medelklasstudenter som anmält sig frivilligt delades slumpmässigt in i två grupper ā nio personer. En grupp skulle vara fångar och den andra fångvaktare. I universitetets källare inreddes fängelseceller och de som utsetts till fångar hämtades av riktiga poliser i sina hem med ovetande grannar som åskådare.
"Fångarna" blev "avhumaniserade" och fick nummer som de sedan konsekvent blev kallade med. De fick nylonstrumpor över huvudet för att simulera rakning. "Fångvaktarna" försågs med inlånade batonger och solglasögon.
Efter bara ett par dagar började vissa fångar bryta ihop. Deras väktare tog sin uppgift på allvar och en tredjedel utvecklade rent sadistiska anlag.
Med nattliga övervakningskameror kunde forskarna se hur vissa fångvaktare började trakassera fångarna nattetid då de trodde att de inte var iakttagna. Försöket var tänkt att pågå i två veckor men fick avbrytas redan efter sex dagar eftersom det gick överstyr. Då hade redan flera fångar släppts ut efter sedan de brutit ihop. Fångvaktarna ville inte avbryta.
Försöket kritiserades för att vara oetiskt. Efter skandalen i Abu Ghraib-fängelset 2004, där fångvaktare förnedrat fångar, skrev Philip Zimbardo om detta och drog paralleller till sitt experiment i boken The Lucifer Effect: Understanding How Good People Turn Evil (2007).
När djurskyddet överfördes till länsstyrelserna 2009 blev djurinspektörerna plötsligt en grupp som medlemmarna snabbt identifierade sig med. De blev "fångvaktarna" med makt att övervaka "fångarna". "Fångarna", dvs djurägarna, blev den avhumaniserade gruppen som fick beteckningen "kontrollobjekt". Fördomarna om kontrollobjekten spreds snabbt i media där djurägarna beskrevs som kännetecknade av "psykisk ohälsa, missbruk, dålig ekonomi och social isolering". Likt många av fångarna i experimentet bryter länsstyrelsens "fångar" ihop mentalt.
De engelska socialpsykologerna Henri Tajfel och John Turner introducerade på 1970 och 80-talen begreppet social identitet. Det kan beskrivas som en teori som förutsäger vissa grupprelaterade beteenden på grund av den upplevda statusen, legitimiteten och permeabiliteten i gruppen. De ville undersöka hur många gemensamma egenskaper människor måste ha innan de börjar uppfatta sig själva som en grupp och etablerar fördomar gentemot andra grupper. Det visade sig att svaret var inga. Deltagarna i ett försök som fick veta att de tyckte bättre om en viss konstnärs verk, visade sig bedöma deltagarna i en andra grupp, som skulle föredra en annan konstnär, fördomsfullt utan att vare sig ha träffat eller lärt känna dem. Den egna gruppen ansågs vara trevligare och göra en bättre arbetsinsats.
När en grupp djurinspektörer föses ihop under ett gemensamt paraply som länsstyrelserna kommer de alltså i stort sett omedelbart att känna grupptillhörighet. Det som de åläggs göra emot den andra gruppen känns plötsligt rätt och riktigt eftersom medlemmarna i den gruppen, som de getts makt att kontrollera, upplevs som sämre än de själva.
Efter Nűrnbergrättegången kämpade forskarna i många år för att försöka förklara hur nazisterna skilde sig från "vanliga" människor. Det visade sig att det gjorde de inte. I en grupp som utses till att utföra de mest vidriga uppdrag som att utföra massmord på människor visar det sig att en stor majoritet kommer att lyda order. En mycket liten del kommer att hoppa av även om det inte utdelas sanktioner och ytterligare en grupp kommer att göra mer än vad som fodras av dem. Precis samma mönster som i Stanfordexperimentet. En grupp kommer att njuta av makten.
Redskapen för djurskyddsinspektören är att avpersonifiera, förnedra, skrämma, överraska och göra att den kontrollerade aldrig kan känna sig säker, inte ens i sitt eget hem. Effekten är fruktansvärd, men inte oväntad. Kontrollanten vänjer sig också och rättfärdigar sig med att de "skyddar djur". Något som är svårt att invända emot även om verkligheten är en helt annan.
Med svaga ledare och delegerad makt är katastrofen ett faktum, det är redan känd vetenskap och insikt om det mänskliga psyket. Tillsammans med en ensidig propagandaapparat som uppmanar en grupp att göra något mot en annan kan det få katastrofala följder som ex. folkmordet i Rwanda som ledde till att nästan en miljon människor höggs ihjäl under ca 100 dagar 1994 utan att någon ingrep. De två folkgrupperna hutuer och tutsier är mycket lika varandra. De talar samma språk, bor på samma ställen, har samma traditioner och gifter sig med varandra. Den största skillnaden grupperna emellan handlade om klasstillhörighet.
Djurägarnas lidande är mer långdraget men leder också till undergång utan att samhället bryr sig. Framtidens historieskrivares dom kommer att vara hård.
Kommentarer