Aftonbladet har startat en kartläggning över de 153 kvinnor som under 2000-talet dödats av sina män, sambos, pojkvänner eller ex. Morden beskrivs ofta som "familjetragedier" för att hos press, folk i allmänhet och myndigheter lever ännu föreställningen, på ett omedvetet plan, att det inte är lika allvarligt att döda en kvinna som man haft en relation med som att mörda en okänd. Morden uppmärksammas på sin höjd med en notis. På något sätt får kvinnan "skylla sig själv". Varför har hon inte haft vett att lämna mannen eller vad hade hon gjort som fått dennetrevliga man att förlora fattningen?
Själv var jag en hårsmån från att bli en siffra i statisktiken den sista söndagen i februari år 2000. Jag hade arbetat med renovering av det hus som mitt ex fortfarande bodde i och jag betalat för, ett år efter det att jag och vår dotter flyttat. Jag ville ha avlastning med barnet och tänkte att pappan kunde ha henne ett tag eftersom han var arbetslös. På kvällen försökte jag få svar på varför han tagit ut pengar ur vårt företag då han svartnade i ögonen, slet upp vår dotter ur soffan där hon satt och såg på barnprogram. Han skrek att han skulle "ta henne till soc och se till att få henne fosterhemsplacerad" och barnet, då knappt fyra år började gråta av skräck. Han klev över soffan, som välte, och störtade in i sitt mörklagda sovrum där han ställde ner dottern högljutt gråtande längst in, rusade tillbaka ut och försökte stänga dörren. Jag ställde mig ivägen och höll i dörren för att han inte skulle kunna stänga in henne i mörkret. Då lyfte han av dörren och slängde både den och mig i golvet. Han störtade sig över mig och tryckte ner mig på mage med hela sin tyngd på min rygg, slet mitt huvud bakåt i håret, bröt upp mina armar bakåt. Jag vet att jag försökte ropa på hjälp till min son som öppnade dörren till sitt rum, men fick inte luft, så det blev nog bara en viskning. Han skrek åt min son "Ring polisen, ring polisen!" men min son stängde dörren och vågade inte ingripa. Min son var då 17 år. Hela tiden hörde jag min lilla dotters hjärtskärande gråt och jag tänkte att jag bara måste överleva för hennes skull. Plötsligt släppte han mig, jag tog mig snabbt på fötter och rusade in till barnet som darrade i hela kroppen och grät hejdlöst. Mannen lät oss åka hem sedan jag försäkrat att vi skulle komma tillbaka nästa dag. Naturligtvis tog jag inte med henne mer.
Nästa dag blev jag uppringd av en kvinna från socialkontoret i Hörby. Jag förstod av samtalet att hon haft beslök av mannen som insett att han gjort något som han kunde åka fast för och skyndat sig att ge sin version av gårdagen. Sockvinnan höll ett försvarstal för mannen som "inte menat så illa". Hur kunde hon veta det? Hon frågade inte hur barnet eller jag mådde, om vi behövde hjälp eller om vi behövde hjälp med att polisanmäla. Nej avsikten med samtalet var att hjälpa och skydda mannen!
Jag polisanmälde aldrig, vem skulle ha trott på mig? Jag var bara tacksam för att jag kommit levande därifrån med mitt barn. Senare har jag förstått att det grepp han använde på mig är det samma som bl a dödade Osmo Vallo och förståndshandikappade Christer i Uppsala och som numera är förbjudet.
Numera tänker jag inte på det här varje dag, men det gjorde jag många år efteråt. Hörby kommun uttalade några år senare att men bl a polisanmäler misshandel av kvinnor som man får vetskap om i en enkät som gjordes av Vänsterpartiet i Hörby. Men det är bara vackra ord på ett papper, i verkligheten vill man inte bli inblandad i "familjetragedier".
Bilden är på vårt hus i Önneköp där det hela hände.
Kommentarer